Min pappa…

Jag var 6 år när min pappa blev rånad. Han blev tagen som gisslan av en maskerad man som tvingade honom att köra iväg med pengar som rånaren tagit från den bank där min pappa arbetade. Pappa körde bilen och rånaren satt i baksätet med ett avsågat hagelgevär riktat mot pappas rygg. Så småningom blev min pappa utsläppt ur bilen och efter ett tag kunde polisen fånga rånaren.
När jag kom hem från förskolan den dagen, eller ”lekis” som det hette på den tiden, var huset belägrat av journalister. Detta var en väldigt ovanlig händelse i trakterna kring Varberg där jag växte upp, så intresset efter denna dramatik var ganska stort. Jag skulle fotograferas tillsammans med min far och helst pussa honom på kinden, minns jag. Detta kändes väldigt främmande eftersom jag inte var så van vid den sortens ömhetsbetygelser under min uppväxt. Ingen berättade varför huset var fullt av journalister och fotografer. Jag minns inte hur de berättade detta för mig sedan, men jag minns löpsedlarna där det stod ”Tänk om du blivit skjuten pappa!” med feta bokstäver.
Under mina uppväxtår nämndes aldrig detta rån annat än i skämtsamma toner, liksom ”ja, det är ju inte alla som blivit rånade, det är grejer det, hö hö.” Men det var väldigt sällan.
70 år gammal gjorde min pappa en ganska omfattande bypass-operation och fick den så vanliga depressionen efteråt. Vid ett av besöken på sjukhuset började han gråta och jag höll om honom. Lite försiktigt, eftersom det där med närhet inte blev vanligt förekommande senare heller. Jag föreslog att han kanske skulle prata med någon, eftersom det naturligtvis varit en traumatisk upplevelse för honom. Han svarade bara:
”Nej, jag gör som då jag blev rånad, täpper till och går vidare”. Detta var mer än 30 år senare, och säkert minst 20 år efter att jag hört rånet nämnas. Men i denna, för min pappa, kaosartade stund kom minnet och tankarna upp igen. Hade det varit möjligt för min pappa i de sammanhang där han befann sig att ha pratat om rädslan kring rånet? Han måste ju ha känt en oerhörd dödsångest, vilket också visade sig i att de gamla minnena och känslorna kom tillbaka efter operationen. Det blev inget mer samtal om kontakt med kurator. Jag vet att han hade blivit erbjuden samtal, men tackat nej.

Jag kan inte annat än att koppla ihop detta till normerna kring manlighet. Vidare misstänker jag att det är fler män än kvinnor som tackar nej om samtalsstödet är ett erbjudande och inte en självklar del av vården. Två år efter denna operation fick min pappa cancer och gick bort. Vi fick aldrig riktigt låtsas om den rädsla och sorg vi alla kände inför det vi visste var på väg. Jag undrar vad han själv gjorde med de känslorna. Var lade han dem? Eller hade han lyckats täppa till den delen också? Är man inte då bara en del av den person man annars skulle varit?

Jag älskade min pappa. Trots att jag inte fick träffa hela honom.

Lena Winge
Styrelseledamot

Annonser

6 Responses to “Min pappa…”


  1. 1 Pether 5 september, 2011 kl. 17:47

    Japp, så seså! Förtryck män mer. För visst är det männens eget fel och inte vårdens att man inte ger män den hjälp de behöver. Männen behöver ju vara mer som kvinnor, be om hjälp om precis allt även om de inte behöver den och på så sätt slösa skattepengar. Men de är ju viktigare än män, så det är ok.

    • 2 Artemis 5 september, 2011 kl. 21:53

      Hur i hela friden lyckades du hitta något negativt i detta inlägg? Du låter så himla bitter. Har du ens läst inlägget och då menar jag inte bara orden i det. Det handlar inte om att bli mer som ”kvinna” (det ordet stod förresten inte i inlägget, det är din tolkning att mer känslor+ våga be om hjälp = kvinna). Det handlar om att få vara hel som människa och att få uppleva och uttrycka alla sorters känslor som hör livet till. Att få känna sorg om man så önskar/behöver och inte känna sig tvungen att bita ihop för ”det är det karlar gör”. Det är ingen som ska tvinga någon, det handlar om att det ska vara ok hur man än vill göra. Att bita ihop är redan socialt accepterat. Det som behövs är att känslor också ska bli accepterade så att även det alternativet är möjligt. Hur du gör är helt och hållet ditt val, det är ingen som har tvingat dig till något. Men du verkar vilja hitta anledningar att känna dig ”förtryckt” så du kan inta en offerställning. Men om du nu tycker att män inte behöver hjälp varför blir du upprörd? Finns inte behovet så kommer det aldrig att bli några som söker hjälp så du behöver inte oroa dig om några skattepengar.

      • 3 Artemis 5 september, 2011 kl. 22:03

        …eller menar du att kvinnor också söker hjälp utan att behöva det? Behöver ingen någon hjälp i samhället enligt dig? Märkligt med tanke på att du tyckte att män blir förtryckta av en blogg och du ville försvara dem. Men allt annat ska man klara själv här i livet… Eller fråga dig först om man verkligen behöver be om hjälp, du verkar ju ha koll på vad andra behöver.

  2. 4 Dan 5 september, 2011 kl. 18:26

    Tack för att du delade med dig denna tragiska historia som tyvärr är så välbekant för de flesta män. Samma kvinnor som vill att vi ska vara den klippa de kan luta sig mot när det behövs kan anklaga oss för att vi inte är tillräcklig känslosamma. Att vi har konstiga motkrav. Som om alla män skulle vara schizofrena och kunde byta personlighet varefter kvinnans krav ändras.

    Ibland läser man om alla ”personligheter” en kvinna förväntas vara, typ bästa kock, en dam när man är ute osv. Man tänker aldrig på alla personligheter en man förväntas vara. Jag behöver inte ens räkna upp de.

    IBLAND HÖR man att jämlikheten är efter trots att det är 2011. Jag säger tänk att 2011 är det fortfarande många gånger en skam för en man att få visa vissa känslor.

  3. 5 Pether 5 september, 2011 kl. 19:54

    Det handlar inte om att män ska visa känslor. Det handlar om att sjukvården inte ska diskriminera män.

  4. 6 Mikael Rubin 6 september, 2011 kl. 14:50

    Tack Lena. Känner igen det så väl. Traumatiska upplevelser sätter spår både hos män o kvinnor, likheterna är alltför många o kännbara. Många gånger går denna typ av traumatiska upplevelser ut över de som står en närmast.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




klicka och kom till män för jämställdhets hemsida

Arkiv

Twitter

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

Annonser

%d bloggare gillar detta: