Regeringen vill ha fler män till förskolan, det tycker vi är bra :-)

I dag kunde jag hitta en riktigt härlig nyhet på Regeringens hemsida.

Regeringen har beslutat att ge Skolverket i uppdrag att genomföra insatser som har till syfte att öka jämställdheten i förskolan. En viktig del i den satsningen, som jag också hoppas kommer att inbegripa mer arbete med genuspedagogiken, är att Skolverket får ett uppdrag att att skapa insatser för att öka andelen män som arbetar inom förskolan.

I dag uppgår andelen män som arbetar i kommunal förskola till 2,8 procent och inom fristående förskola till 5,3 procent, skriver Regeringen. Det har visserligen varit ont om män i förskolan genom tiderna och många olika försök har gjorts för att öka andelen. Men det har i alla fall funnits mer än dubbelt så mycket män tidigare. 1983 fanns det mer än 4,6 procent män i detta yrke.

Min uppfattning är att en viktig orsak till att så få män jobbat i förskolan är de föreställningar som finns i vårt samhälle om vad män, respektive kvinnor, är mest lämpade för att utföra för arbetsuppgifter. Dessutom oron för vad män kan hitta på med våra barn.

När polisen i Örebro grep en pedofil på en förskola år 1998, blev dessa föreställningar uppenbara. Nervositeten av vad män kunde göra med våra barn tog överhand och paniken blev stor. Jag själv arbetade då med ett jämställdhetsprojekt på Länsstyrelsen i Örebro och fick bland annat en fråga från riksradions nyhetsredaktion, om vad jag hade för uppfattning om att det på någon förskola i Stockholmstrakten hade satts upp skyltar med innebörden att; I dag arbetar en man på vår förskola, men han kommer inte vara själv med barnen.

I Örebro minskade andelen män inom förskola och fritidsverksamheten, liksom i resten av landet, efter denna händelse.

Det är skönt att idag höra jämställdhets- och förskoleminister Nyamko Sabuni säga att:
– Förskolan ska vara en attraktiv arbetsplats för både kvinnor och män. Det är viktigt att barn i förskolan får möta kompetent personal och vuxna förebilder som är både kvinnor och män.

Med det uppdrag som nu Skolverket får kommer de också att tar reda på vad som tidigare gjorts för att öka andelen män i förskolan. Vi kommer då få mer klarhet i att detta arbete är en lång process, som också handlar om värderingar. Är det maskulint tillräckligt att arbeta med omvårdnad av barn, för att unga män ska söka sig till dessa utbildningar. Kommer dem som arbetar i förskolan och föräldrar av alla de slag, att acceptera fler män som arbetar inom förskolan? Enligt en studie från 2005, som gjordes av Margareta Havung, kan vi se att män som arbetar inom förskolan utsätts för en hård granskning av sin omgivning – en ”riktig man” ska inte ägna sig åt sådan som kvinnor gör. Läs mer om detta i Jämställd förskola, som slutbetänkandet av Delegationen för Jämställdhet i Förskolan gav ut år 2006.

Det är också viktigt att vi har klart för oss varför vi vill ha fler män inom förskolan och vilken roll både kvinnor och män har i att vara en del i att förändra traditionella könsmönster och könsroller. Eller ska vi ha det för att förstärka den rådande genusordningen?

Män för Jämställdhet anmäler sig redan nu att låta sig inbjudas av Skolverket om någon referensgrupp kommer att starta 🙂

 

Tomas Wetterberg
Ordförande

 

Tomas W. har bloggat på sin blogg

Tomas Wetterberg har just skrivit ett blogginlägg om pojkar missbedöms vid betygsättning i skolan.

 

Vi gör något åt våldet

Det behövs många gemensamma insatser för att få slut på våldet. Vi vet att det är möjligt om vi tillsammans – myndigheter, politiska partier, organisationer, föreningar, idrottsrörelser, hyresgästföreningar, fackförbund, arbetsgivare och enskilda – säger stopp. Det är dags för förändring nu.

…skriver bland annat Bengt Gripenlöf, styrelseledamot i riksorganisationen och Christer Karlsson från Malmögruppen av Män för jämställdhet i en artikel i Skånska.se

 

Vill alliansregeringen verkligen ha jämställdhet?

Gunilla Nordgren (M) skriver i en debattartikel den 8 november, http://www.trelleborgsallehanda.se/opinion/debatt/article1571634/Nu-blir-det-lattare-att-vara-jamstalld-foralder.html ,  att alliansregeringen nu förenklar jämställdhetsbonusen och samtidigt ger föräldrar en möjlighet att under en viss tid ta ut föräldradagar samtidigt. Detta är en bra förändring, även om vi inom Män för jämställdhet förordar en individuell föräldraförsäkring, där hälften av dagarna går till respektive förälder.

Alliansens idé med jämställdhetsbonusen kan dock ifrågasättas, då man för några veckor sedan kunde läsa i Dagens Nyheter att alliansregeringen har luckrat upp Försäkringskassans mål om ett jämställt uttag av föräldrapenningen. Tidigare löd formuleringen ”det samlade uttaget av föräldrapenning skall vara jämställt mellan kvinnor och män”, nu lyder formuleringen ”föräldrar ska genom Försäkringskassans information få goda förutsättningar att välja hur man vill fördela föräldrapenningsdagarna mellan sig”. Man har smugit bort jämställdhetsfokuset i formuleringen och detta utan någon som helst debatt kring frågan. Försäkringskassan fokuserar inte längre sin information för ett jämställt uttag av föräldrapenningen, så formuleringen har därmed fått effekt.

Jag tycker väljarna har rätt att få reda på var Alliansen står i jämställdhetsfrågan. Om Försäkringskassan inte längre ska jobba för ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen, varför har man i så fall kvar jämställdhetsbonusen?

/Lars Jennfors, styrelseledamot Män för jämställdhet

Visa att papporna är lika viktiga för barnen som mammorna…

I fredags fick jag ett brev från försäkringskassan. Jag citerar ”Om den andra föräldern avstår en del av sina dagar till dig kan du få föräldrapenning för hela den tid som du ansöker om. I så fall kan han fylla i den bifogade blanketten. Han kan även avstå dagar med föräldrapenning på www.forsakringskassan.se. För det behöver han e-legitimation.” I vår familj har det slumpat sig så att jag kommer ta ut fler dagar än min fru på ett av våra barn. Detta är unikt om man ska tro statistiken. I endast ett fall av tusen i Sverige tar pappan ut fler dagar än mamman (siffran hämtad från boken ”Skriet från kärnfamiljen”). Ovanstående citat blir alltså rätt i absoluta merparten av alla fall, men min fru är ingen man, därav blir texten fel i vår familj.

För några år sedan fick min fru ett brev där det framgick att ett av våra barn hade fått plats på en förskola i kommunen. Det var endast adresserat till min fru. I brevet stod det att ”ditt barn” har fått en plats på förskolan. Min fru fick vidare en möjlighet att fylla i om hon ville få tillgång till en e-tjänst för att kunna fylla i inkomst och schema. Den möjligheten hade inte jag. Men däremot skulle min inkomst också fyllas i. Jag blev minst sagt irriterad över detta brev och tog kontakt med rektorn för förskolan. Hon bad så mycket om ursäkt och skulle se över detta, för hon insåg vilka felaktiga signaler som sändes ut.

Vad vill jag då ha sagt med ovanstående två exempel? Tycker man från politiskt håll att papporna är lika viktiga för barnen som mammorna, vilket man ger uttryck för att man tycker, så bör budskapen som sänds ut också visa på detta. Det blir inte bra när man å ena sidan säger att man vill öka jämställdheten i vårt samhälle och samtidigt sända ut signaler som visar på motsatsen.

Att en statlig myndighet skickar ett brev till mig, där min fru beskrivs som en han är givetvis inget illa ment. Det är en enskild person som gjort ett mänskligt misstag, och skickat ut ett brev med en standardtext. Problemet var bara att jag tillhörde den unika klick där pappan tar ut fler dagar än mamman, och då blev det fel. Men samtidigt säger det någonting om organisationen och den norm som råder. Är det någon som borde vara extra noggrann med sitt budskap så är det staten och dess myndigheter.

I fallet med den kommunala förskolan är det heller inget illa ment. I detta fall är det inget mänskligt misstag. Man har helt enkelt inte vidgat sina perspektiv, utan skrivit blanketten utifrån den norm som råder. Det vill säga den norm som säger att mamman är huvudansvarig för barnen och allt som har med dem att göra, medan pappan ska tjäna pengar och stå för kostnaderna.

Ska vi ställa krav på att pappor ska ta ett större ansvar för sina barn måste vi också visa att de är lika viktiga och betydelsefulla för barnen som mammorna är. Idag är det tyvärr så att man många gånger inte visar detta.

/Lars Jennfors
Styrelseledamot

Min pappa…

Jag var 6 år när min pappa blev rånad. Han blev tagen som gisslan av en maskerad man som tvingade honom att köra iväg med pengar som rånaren tagit från den bank där min pappa arbetade. Pappa körde bilen och rånaren satt i baksätet med ett avsågat hagelgevär riktat mot pappas rygg. Så småningom blev min pappa utsläppt ur bilen och efter ett tag kunde polisen fånga rånaren.
När jag kom hem från förskolan den dagen, eller ”lekis” som det hette på den tiden, var huset belägrat av journalister. Detta var en väldigt ovanlig händelse i trakterna kring Varberg där jag växte upp, så intresset efter denna dramatik var ganska stort. Jag skulle fotograferas tillsammans med min far och helst pussa honom på kinden, minns jag. Detta kändes väldigt främmande eftersom jag inte var så van vid den sortens ömhetsbetygelser under min uppväxt. Ingen berättade varför huset var fullt av journalister och fotografer. Jag minns inte hur de berättade detta för mig sedan, men jag minns löpsedlarna där det stod ”Tänk om du blivit skjuten pappa!” med feta bokstäver.
Under mina uppväxtår nämndes aldrig detta rån annat än i skämtsamma toner, liksom ”ja, det är ju inte alla som blivit rånade, det är grejer det, hö hö.” Men det var väldigt sällan.
70 år gammal gjorde min pappa en ganska omfattande bypass-operation och fick den så vanliga depressionen efteråt. Vid ett av besöken på sjukhuset började han gråta och jag höll om honom. Lite försiktigt, eftersom det där med närhet inte blev vanligt förekommande senare heller. Jag föreslog att han kanske skulle prata med någon, eftersom det naturligtvis varit en traumatisk upplevelse för honom. Han svarade bara:
”Nej, jag gör som då jag blev rånad, täpper till och går vidare”. Detta var mer än 30 år senare, och säkert minst 20 år efter att jag hört rånet nämnas. Men i denna, för min pappa, kaosartade stund kom minnet och tankarna upp igen. Hade det varit möjligt för min pappa i de sammanhang där han befann sig att ha pratat om rädslan kring rånet? Han måste ju ha känt en oerhörd dödsångest, vilket också visade sig i att de gamla minnena och känslorna kom tillbaka efter operationen. Det blev inget mer samtal om kontakt med kurator. Jag vet att han hade blivit erbjuden samtal, men tackat nej.

Jag kan inte annat än att koppla ihop detta till normerna kring manlighet. Vidare misstänker jag att det är fler män än kvinnor som tackar nej om samtalsstödet är ett erbjudande och inte en självklar del av vården. Två år efter denna operation fick min pappa cancer och gick bort. Vi fick aldrig riktigt låtsas om den rädsla och sorg vi alla kände inför det vi visste var på väg. Jag undrar vad han själv gjorde med de känslorna. Var lade han dem? Eller hade han lyckats täppa till den delen också? Är man inte då bara en del av den person man annars skulle varit?

Jag älskade min pappa. Trots att jag inte fick träffa hela honom.

Lena Winge
Styrelseledamot

Läktarvåldet…

Den senaste tiden har det skett en rad uppmärksammade fall av läktarvåld i samband med herrallsvenska fotbollsmatcher. Känslan är att våldet ökar för varje år som går. Det är inte bra och givetvis är detta något som fotbollen, idrotten och samhället tillsammans måste ta tag i. Det talas om huliganregister, personliga biljetter till matcherna och inte minst talas det om möjligheten att supportrar som är dömda ska kunna stängas av från matcherna och dessutom vara tvungna att anmäla sig på en polisstation långt från aktuell arena.

Absoluta merparten av alla män skulle aldrig få för sig att använda sig av våld i dessa sammanhang. Samtidigt är det nästan uteslutande män som utför dessa handlingar, och detta faktum saknas till viss del i debatten. Vad beror det på att det är just männen som utför våldet? Män för jämställdhet sätter fokus på just detta. Det vill säga hur samhälleliga och sociala manlighetsnormer och -ideal påverkar samhället. Arenavåldet är till viss del ett uttryck för hur dessa normer och ideal påverkar samhället. Den bild som samhället skapar kring vad en man är och vad en man förväntas göra, är en del av problemet. Långt ifrån hela problemet, men en del.

Här och nu måste arenavåldet lösas på annat sätt. Men i ett långsiktigt perspektiv krävs det också ett arbete för att förändra den samhälleliga bilden av vad en man är och vad en man förväntas göra. Det skulle vara ett steg för att få bort våldet i samhället och därmed även på våra idrottsarenor.

Lars Jennfors

Ledamot i styrelsen för Män för jämställdhet


klicka och kom till män för jämställdhets hemsida

Arkiv

Twitter